När jag var liten hade vi städhjälp. Det var en kvinna som kom till vårt hus en gång i veckan och hjälpte oss med vardagsbestyr. Jag tror att städhjälpen var en väldigt bra sak för vår familj. Om inte annat har jag fått detta berättat för mig i efterhand, av mina föräldrar.
Jag vill slänga ut en brasklapp innan jag börjar tala om detta. Jag vill poängtera att jag är väl medveten om att inte alla familjer kan ha städhjälp i hemmet. Detta är något som vi ska vara väldigt tacksamma för att vi kunde ha. Mina föräldrar har alltid haft välbetalda jobb och det är förstås den huvudsakliga förklaringen till detta. Alltså det faktum att vi hade veckovis städhjälp där hemma. Så, med detta sagt så ska jag nu vända blicken mot vår städhjälp som heter Monika.
Monika var hos oss under lång tid. Eftersom jag var ett barn kan jag inte riktigt avgöra precis hur länge. Det kändes som en evighet och det var jag glad för. Hon var nämligen min favoritperson i världen just då, vår kära städhjälp. Det var inte ovanligt att hon stannade på middag eller stannade för att se en film med mig och mina syskon. Hon var fantastisk att vara med, vår städhjälp. Hon hade inte själv någon familj eller make så hon tyckte bara att det var roligt att få vara del av vår familj.
Vår städhjälp hade så fantastiskt fina sidor. Till att börja med så var hon den enda vuxna människan jag hade träffat som faktiskt lyssnade på vad jag, ett barn, hade att säga. Det var extraordinärt. Något jag inte upplevt förut. Varje gång vår städhjälp Monika kom och hälsade på var jag exalterad över att få berätta saker för henne. Vad jag hade gjort, vad jag skulle göra och vad jag tänkte. Jag tänkte mycket som barn och vår städhjälp fick ta del av dessa tankar i stor utsträckning. Hon var dessutom löjligt bra på sitt jobb. Med städhjälp tog det som hade tagit mina föräldrar typ 3 dagar att fixa bara några timmar. Det var häftigt att se hennes effektivitet. Dessutom var hon väldigt snäll, framförallt mot oss barn.
Jag frågade nyligen min pappa hur länge vi hade städhjälp och han sa att det nog var 5 år ungefär. Så under ett halvt decennium fick vi njuta av Monikas närvaro innan hon rörde sig vidare genom livet.
Förra veckan sprang vi på varandra, ca 25 år efter att vi senast hade setts. Om detta ska jag berätta imorgon!