Admin

Om Colin hade fått en krona för varje gång han hörde att han inte hjälpte till i hemmet hade han varit en rik pojke. Kanske till och med rikare än Bengtssons pojk som ju ärvt en förmögenhet om man får tro ryktet. Det var jobbigt att bli tonåring eftersom ansvaret där hemma, i och med det, förskjutits. Colins mamma och pappa ville att han skulle agera ”för hushållets bästa”. Det skulle innebära vissa sysslor för att rengöra hemmet. Och en syssla framförallt: Fönsterputs. Varför just fönsterputs, tänkte Colin. Vad hade gjort att han skulle förtjäna just den uppgiften? Det var krångligt att utföra fönsterputs i det där huset. Det påverkades mycket om omgivningen och behovet var därför större än hos många andra hus. Det hade i alla fall pappa poängterat, precis varje gång som han utfört fönsterputs själv. Nu hade även hans son ärvt denna inställning, både till husets läge och fönsterputs i stort. Men det fanns väl inget att göra? Om man är 13 år är ju fortsatt det ens föräldrar säger lag, inte sant? Det var inte mycket annat för Colin att göra än att ta på sig skrubbarhandskarna. Nu skulle det bli fönsterputs vare sig han ville eller inte. Och ville, ja det ville han inte. Första dagen på ”jobbet” stod han redo vid 9 på morgonen, vilket beordrats av pappa. Utrustningen var redo och det var pappa också. Allt som inte var redo var Colin själv. Han var trött och irriterad och verkligen inte laddad för att utföra fönsterputs. Men han hade som sagt inget val. Det hela började med att pappa visade hur fönsterputs skulle utföras. Det var en noggrann beskrivning om hur man fick bästa resultat. Tyvärr innebar det främsta tipset att man skulle utföra fönsterputsen två gånger. Det gjorde saken ännu värre. Allt eftersom dagen gick och han började bli klar med andra rundan fönsterputs kröp ångesten sig på. Förstås inte över att arbetet snart var slut och han kunde ta en tupplur i skuggan, i hammocken. Ångesten gällde att han visste att han skulle behöva göra precis samma sak om ett par veckor igen. Detta såg han verkligen inte fram emot. Det var då som Colin bestämde sig för att inleda en övertalningskampanj mot sina föräldrar. Han skulle prompt få igenom att de skulle anlita professionell hjälp med fönsterputs. Det måste väl ändå vara ett beslut som gynnar alla, inte bara Colin?

Minns ni barndomen? Jag antar att svaret på frågan varierar beroende på ett antal olika komponenter. Jag utgår ifrån att det spelar stor roll vem du är, hur väl din hjärna kan hålla fast vid detaljer angående någonting som varit för längesedan. Jag tänker också att åldern är en viktig faktor. Beroende på om det är 10 eller 30 år sedan du var barn bör svaret lyda olika. Sedan är det förstås en fråga om hur man tolkar frågan med att ”minnas” barndomen. Menar jag känslan av att vara barn? Menar jag minnet av individuella händelser som inträffade då du var ett barn? Jag minns fasadsiffror från när jag var barn. Jag var inte en sådan själv utan tillhörde mer den populära delen av klassen. Fasadsiffror är, i detta sammanhang, inte det som man kanske vanligtvis förknippar ordet med. Jag talar alltså inte om siffror som pryder husväggar för att visa vilket nummer byggnaden har. Jag talar om de barn som, likt fasadsiffror, stryker längs väggarna på skolgården. De som inte tillhör, eller i alla fall inte tycker att de tillhör. Det finns en dimension av ursäkt i detta inlägg. En ursäkt till de fasadsiffror som fanns på min tid, på den skolgård där jag lekte som barn. De som inte fick eller inte vågade vara med när vi andra spelade fotboll eller lekte krig eller tafatt. De fasadsiffror som ofta satt vid ingången till matsalen på Kinnebergsskolan. De som väntade på att få gå in på lektion igen, något vi lekande kände raka motsatsen för. Tänk att det kan vara så stor skillnad när man är barn. Missförstå mig inte: Även vuxna kan förstås ha väldigt tydliga roller. Vissa anses som bättre eller mer populära än andra. Andra, kanske de som varit fasadsiffror som barn, förblir de som söker men mer sällan når in hos andra. Skillnaderna mellan barn kan dock inte jämföras på samma dag. Det var oceaner mellan den mest populäre i klassen och den som var en fasadsiffra. Det var som att de spelade i två helt olika ligor, som om de fanns på olika planeter. Jag skäms när jag tänker på att det såg ut så för fasadsiffror i min klass. Att jag lät det ske och att jag lät kulturen fortsätta. Jag kan förstås slå mig fri och tänka att ingen gjorde något. Och tänka på vad som hade hänt för mig om jag stått upp för fasadsiffror. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Jag kan bara spekulera.

Så, var lämnade vi sist? Jo, jag hade berättat en historia som varken var särskilt spännande eller lärorik. Jag tillåter mig dock att tillstå att den förmodligen engagerar på något sätt ändå. Det finns förstås en anledning till att Du, kära läsare, besöker denna blogg. Må hända är du mest intresserad av att veta om mina tips kring matrecept. Det kan också vara så att du är intresserad av mig som offentlig person. Alldeles oavsett så tillåter jag mig alltså att berätta min historia, vad jag har gjort. Idag har vi landat på en tid under vilken jag arbetade med telemarketing. Kanske är detta något förvånande för er att få information om. Jag har inte berättat om min tid inom telemarketing för särskilt många och är osäker på om jag ens nämnt det här någon gång. Nu gör jag i alla fall det! Kanske får jag anledning att återkomma till ämnet. Det beror lite på hur långt vi kommer idag. Jag tänkte tillägna detta inlägg åt att berätta om hur jag från början fick arbete inom telemarketing. Det är förstås många som arbetar med telemarketing när de är unga. Sanningen är dock att det var väldigt off-brand för mig att sitta i telefon på det viset. Så här kommer nu ”Historien” om hur jag fick jobbet: Sommaren efter studenten hade gått. Så även hösten. När vintern kom så började mamma försiktigt påpeka att jag borde skaffa mig ett jobb. Under våren blev det värre, så även bråken vi hade om saken. Det var frustrerande för oss båda två. När sommaren sedan tågade in igen var hon tydlig: Nu får jag fan söka vilka jobb som än erbjuds. Telemarketing om det skulle vara så. Jag minns bråket och hur illröd jag måste blivit i ansiktet. Jag gick in på mitt rum, samma som jag haft sedan jag var 14, satte mig vid datorn och sökte. Telemarketing skrev jag in i sökfältet på Platsbankens hemsida. Hur många resultat som helst dök upp. ”Jävla skit” tänkte jag. Jag som just argumenterat för att det inte fanns några jobb. Jag sökte till ungefär en tredjedel av dem och fick svar redan samma dag eller dagen efter från de flesta. Ja, de ville att jag skulle komma på intervju. De var snopet att redan samma kväll krypa till korset och fråga om jag fick låna kläder lämpade för en telemarketing-intervju. Den första skulle nämligen ske redan dagen efter. Så gick det till när jag fick jobbet inom telemarketing. Hör mer än gärna av er med frågor och funderingar, som vanligt!

Många har hört av sig för att fråga om vårt arkitekt i Stockholm. Detta är nämligen en person jag talat om ganska mycket under senaste tiden. Jag har talat om det eftersom vi nyligen flyttat in i huset i Stockholm som denne arkitekt har ritat. Detta har väckt intresse, för att uttrycka sig milt. Många går i tankar om att anlita arkitekter i Stockholm för sina byggprojekt. En trevlig utveckling om ni frågar mig. En ännu trevligare utveckling om ni frågar de som arbetar med det förstås. Nåväl. Jag har spenderat mycket tid med att beskriva hans professionalism. Det har varit ett sant nöje att samarbeta med honom och det är inte ens ett överdrivet uttryck. Jag tänkte nu att jag skulle berätta om arkitekten i Stockholm ur en mer personlig synvinkel. Det har nämligen varit frågor som kommit in om detta. Något förvånande, om ni frågar mig. Vi kör på så ser vi var vi landar. Vår arkitekt var uppvuxen i Stockholm. Vi vill tro att detta bidrog till att han hade så stor och bred kompetens som han hade om byggen i staden. Vad vi än sa, vad vi än talade med honom om, så hade han en arkitektonisk referens. Det var oerhört imponerande. Man märkte att vår arkitekt i Stockholm verkligen hade ett brinnande intresse för arkitektur – särskilt sådan som fanns innanför stadens gränser. Han berättade att han ofta gick promenader i staden och såg upp på husfasader. Han åkte ut till villaförorter och tittade sig omkring hela eftermiddagar. Det var så han samlade inspiration, vår käre arkitekt i Stockholm. Ja, och sedan blev han ju Stockholms bäste arkitekt också så det betalade bevisligen av sig väldigt bra för honom. Vi är faktiskt väldigt nöjda att han ens tog sig tid att hjälpa oss. Vanligtvis var han väldigt uppbokad. Det var företag, organisationer och föreningar i olika storlekar och branscher som behövde hans hjälp. Många behöver arkitekter i Stockholm och alla vill anlita den bäste. Vidare ska sägas att han var förvånansvärt ung. Jag menar inte förvånansvärt givet hur han såg ut. Snarare förvånansvärt givet att han blivit en av Stockholms mest anlitade arkitekter. Hur går det till för en man som inte ens fyllt 40 år? Jag tänkte nog att ålder vägde tyngst för arkitekter i Stockholm men så verkar det inte vara. Det tycks vara oerhört centralt hur stort intresse och hur stor talang man har. På så sätt tycks det inte skilja sig särskilt mycket mot andra yrkesgrupper. Ställ era frågor i kommentarsfältet!

Nu var det klart. Köpet av bagagerumsmatta hade gått igenom. ”Blipp blipp!” hade det sagt i betalmaskinen. Kvittot, som var oerhört långt, skrevs ut och därmed var mattan i Hans ägo. Nu skulle han äntligen få genomföra bytet av bagagerumsmatta. Ett byte som hängt i luften under flera års tid men som han inte gjort något åt. Han försökte dölja den glädje han kände och tog den hoprullade mattan och gick ut mot parkeringen. Stegen kändes lätta. Tänk att det inte behövs mer för att göra honom nöjd. Så tänkte han. Han är verkligen en man av simpel smak, och det är något fint med det. En bagagerumsmatta och han var plötsligt precis hur nöjd som helst. De lätta stegen tog honom mot bilen och ungefär halvvägs mötte han sin gamla kollega Iris. Iris och Hans hade inte direkt den finaste relation två människor kunde ha. De respekterade varandra, i alla fall till viss del, men det var ungefär där det tog slut. Precis som Hans så var Iris en riktig nörd på bilar. Hon visste allt. Ärligt talat så visste hon nog till och med mer än Hans även om han hade svårt att erkänna det för sig själv. Mötet skulle bli ansträngt, det anade han lång väg. ”Jaså, är det ny bagagerumsmatta på ingång?” sa hon och försökte låta vänlig. ”Ja, jo precis” svarade Hans och försökte dölja sin besvikelse över att springa in i just henne” ”Jaha, vad blev det för bagagerumsmatta då? Det finns ju några stycken. Få se!” sa Iris och greppade tag om det hoprullade knytet så att Hans nästan tappade det i backen. ”Aj, nej släpp. Iris, släpp bagagerumsmattan” vädjade han utan att bli hörsammad. Hon skrattade lite rått, så som hon alltid gjorde. Framförallt när det handlade om bilar, och uppenbarligen också bagagerumsmattor. Hon släppte mattan och suckade. Sedan fick Hans en icke ombedd föreläsning om varför den där bagagerumsmattan – just den matta han nu höll i sin hand, som han just köpt – var den sämsta han kunde välja. Den skulle minsann gå sönder direkt, menade hon. Det fanns ingen bagagerumsmatta i världen som höll sämre än just den. ”Herregud!” sa hon. Hur hade han ens tänkt? Hans började bli både osäker och irriterad. Hur skulle han tackla läget? Kanske hade hon rätt och då hade han ett utmärkt läge att bara gå in och köpa en ny. Ett litet återköp bara, så hade det varit löst. Tror ni att det skedde? Det kan ni hoppa upp och sätta er på att det absolut inte gjorde. Vi får väl se hur det gick med bagagerumsmattan nästa vecka.

För ett par veckor sedan så skrev jag om det beslut vår brf tog för ett år sedan. Beslutet handlade om att genomföra fasadrenovering på våra hus i Stockholm. Det var något vi diskuterade under en ganska lång tid innan vi tog beslutet. Jag var en av anledningarna till att det såg ut så. Jag känner mig alltid skeptisk till åtgärder som kräver stora omvälvningar. Så är det minst sagt med fasadrenovering i Stockholm. Eftersom jag var inne på detta förra veckan ska jag försöka undvika att ta upp samma sak igen. Däremot tänkte jag idag fokusera på de positiva effekterna av fasadrenoveringen i Stockholm. Det finns nämligen ett antal olika att peka på. Till att börja med så var själva åtgärden inte särskilt komplicerad. Jag menar, det var förstås ett stort arbete som tog ett ganska långt tag. Däremot var det inget som störde oss riktigt. Det är i alla fall den uppfattning jag har fått i efterhand. De allra flesta förstod att fasadrenoveringen skulle göra att våra hus i Stockholm ökade i värde. Det var därför bara att härda ut och det gjorde folk så gärna. Det är som sagt min uppfattning. Man vande sig ganska snabbt vid att det ständigt fanns byggare i närheten. Plötsligt fick vi meddelande om att de var klara och då avlägsnade de sig ganska fort. De städade dessutom upp bra efter att fasadrenoveringen i Stockholm stod klart. Imponerande effektivt. Jag nämnde det ovan men nämner det igen. En fasadrenovering kan göra oerhört mycket för värdet på ett hus, såväl i Stockholm som överallt annars. Det är faktiskt ganska fascinerande hur det fungerar. Jag menar, till och med ett otränat öga kan verkligen se förändringen efter att vårt hus i Stockholm fick genomgå fasadrenovering. Det råder inga som helst tvivel om att fasaden har fått ett rejält lyft. Detta är lika uppenbart för utomstående som ser huset. Om jag skulle sälja min lägenhet så kommer exempelvis alla som tittar på den att mötas av denna vackra, fräscha, blå putsfasad. Det kommer att bidra till en medveten eller omedveten känsla av att ”här vill man bo”. I samband med detta kan alla bostadsrättsägare i husen räkna med att de kan få mer för sina bostäder då de väljer att sälja. Det finns fler stora fördelar med att utföra fasadrenovering i Stockholm. En är förstås att den här typen av åtgärder skyddar byggnaden. Det blir inte lika ”lätt” för vatten att ta sig in och förstöra huset på ett djupare plan, bland annat. Jag säger detta som om jag vore en expert på fasadrenovering i Stockholm men så är inte fallet. Jag snappade bara upp ett och annat under de månaderna då renoveringen pågick. Tack för mig,

När jag var liten hade vi städhjälp. Det var en kvinna som kom till vårt hus en gång i veckan och hjälpte oss med vardagsbestyr. Jag tror att städhjälpen var en väldigt bra sak för vår familj. Om inte annat har jag fått detta berättat för mig i efterhand, av mina föräldrar. Jag vill slänga ut en brasklapp innan jag börjar tala om detta. Jag vill poängtera att jag är väl medveten om att inte alla familjer kan ha städhjälp i hemmet. Detta är något som vi ska vara väldigt tacksamma för att vi kunde ha. Mina föräldrar har alltid haft välbetalda jobb och det är förstås den huvudsakliga förklaringen till detta. Alltså det faktum att vi hade veckovis städhjälp där hemma. Så, med detta sagt så ska jag nu vända blicken mot vår städhjälp som heter Monika. Monika var hos oss under lång tid. Eftersom jag var ett barn kan jag inte riktigt avgöra precis hur länge. Det kändes som en evighet och det var jag glad för. Hon var nämligen min favoritperson i världen just då, vår kära städhjälp. Det var inte ovanligt att hon stannade på middag eller stannade för att se en film med mig och mina syskon. Hon var fantastisk att vara med, vår städhjälp. Hon hade inte själv någon familj eller make så hon tyckte bara att det var roligt att få vara del av vår familj. Vår städhjälp hade så fantastiskt fina sidor. Till att börja med så var hon den enda vuxna människan jag hade träffat som faktiskt lyssnade på vad jag, ett barn, hade att säga. Det var extraordinärt. Något jag inte upplevt förut. Varje gång vår städhjälp Monika kom och hälsade på var jag exalterad över att få berätta saker för henne. Vad jag hade gjort, vad jag skulle göra och vad jag tänkte. Jag tänkte mycket som barn och vår städhjälp fick ta del av dessa tankar i stor utsträckning. Hon var dessutom löjligt bra på sitt jobb. Med städhjälp tog det som hade tagit mina föräldrar typ 3 dagar att fixa bara några timmar. Det var häftigt att se hennes effektivitet. Dessutom var hon väldigt snäll, framförallt mot oss barn. Jag frågade nyligen min pappa hur länge vi hade städhjälp och han sa att det nog var 5 år ungefär. Så under ett halvt decennium fick vi njuta av Monikas närvaro innan hon rörde sig vidare genom livet. Förra veckan sprang vi på varandra, ca 25 år efter att vi senast hade setts. Om detta ska jag berätta imorgon!

Nu är det inte riktigt jultid, men det brukar ju komma en ny varje år och du kanske är en sådan som redan nu börjar fundera på det. Nya idéer för julpyssel är väl alltid välkomna och kan kanske användas vid andra festligheter också, och en helt ny tanke är att göra ditt julpynt av iphone laddare. Du har säkert några stycken och du behöver väl inte dem ändå, man får ju så många iphone laddare när man köper apples produkter. Du tycker möjligen att det låter som ett konstigt material att jobba med, men iphone laddare ger många möjligheter. Du kan förstås kombinera dem med de traditionella julsakerna som glitter och granar och så. Måla iphone laddarna i polkagrismönster eller doppa dem i guldfärg för att få fina girlanger. Du kan även fläta dem, och då kanske du vill ha några olika färger på dina iphone laddare. Det blir även fina ersättare till de vanliga julgranskulorna om du snurrar ihop iphone laddare till små bollar. Av kontakterna kan du göra stjärnor, du behöver sätta ihop några stycken med piggarna utåt. Snåla inte med lim och tejp när du pysslar med iphone laddare, du vill att pyntet ska hålla ihop så du kan ha det även kommande jular. Tänk dig när du blir gammal och du kan visa barnbarnen vad du gjort av dina iphone laddare. Men då måste du limma ordentligt. Är du ännu mer pysslig av dig kan du sticka med iphone laddarna, du kanske vill ha en ful tröja eller julstrumpor, om du har blivit lätt amerikaniserad. Om inte kan du sticka en tomteluva eller något, det är bara fantasin som stoppar. Till dessa projekt går det dock åt många iphone laddare, så det kan vara bra att inventera hur många man har innan man börjar. Det blir så jobbigt om man står där med halvfärdiga sockor och inga iphone laddare.  Det var några varianter på pyssel med iphone laddare, du kan säkert hitta på några fler. Förutom detta kan du förstås ladda mobiler med dem, eller använda dem för att hålla borta klåfingriga ungar och katter från granen. Med lite kreativitet och ett gäng iphone laddare kommer man långt.

I’ve now tried warehousing in Miami. As you all know, this is what I do in my life. I go to places, and I try different types of work. Warehousing in Miami had been on my list for a while. It was mostly about Miami, but I also wanted to try warehousing. I had heard good things from other people living similar lives. Anyways. 6 months past and now I’m on my way again. I’m going to do the same thing that I do every time I’ve stopped working somewhere. Most of you probably knows what this is about, but I’ll tell you anyways if there are new readers of there. So, every time I finish a job, I write about the co-workers I’ve met there. Sometimes, I also post something about the actual work and I will definitely do that about warehousing in Miami. The fact of the matter is that this has been one of the jobs that I’ve enjoyed the most for the last couple of years. Really great place. Today, however, I’m going to focus on the colleagues. Here are the people that made the biggest impression on me, when I was working with warehousing in Miami. Steven, 51 Steven was my boss, so this might feel a little kiss-assy. Anyways, he was the one person at the place that had been working in warehousing, for the company in Miami, for the longest time. He knew his way around the place. I was right away that he was a respected person. I think his introduction of me to the rest of the group really helped me make friends. And I really did! Cassandra, 30 Same age, similar interests and almost exactly the same laughter. Right when I met Cassandra I knew that this would turn out to a good friendship. It did and I’m so grateful for that. Even though I will not me working in warehousing nor in Miami onwards, I love that I met her. I will definitely drive down to see her soon again. What a person, what a crew. James, 45 James and I did not get along super well during the first couple of weeks. We worked very closely together and I think that that might have contributed. I mean, I didn’t know anything about warehousing or Miami. That was pretty much his whole life, so we didn’t really have a lot to talk about. Well, until we found out our mutual interest for YouTube cooking shows. Oh my God, did we inspire each other to make wonderful dishes. Yep, we did. That’s it for today, folks. Talk to you soon again!

Frågor om fasadrenovering har fortsatt att rulla in de senaste veckorna. Det kanske känns lite oväntat med tanke på vad innehållet i den här bloggen brukar vara. Tro mig: Det tycker jag också. Med lite kontext är det däremot lite enklare att förstå. För ett par månader skrev jag ett inlägg där jag, mest i förbifarten, nämnde att jag arbetar med fasadrenovering. Föga förvånande så var detta förvånande för många av er läsare. Jag hade inte väntat mig något annat. Frågorna har haglat in sedan dess. Det har faktiskt varit ganska intressant att följa. Ni har verkligen frågat om alla aspekter av att arbeta med fasadrenovering. Som jag har förstått det så finns det lite olika kategorier av intresse. Vissa av er är mest nyfikna på personen vars blogg ni läser regelbundet. Detta kan jag verkligen förstå. I vissa perioder blir jag som besatt av personer vars innehåll jag konsumerar regelbundet. Andra personer tycks intresserade för att de själva funderar på att arbeta med fasadrenovering. De kanske har jobbat med andra byggrelaterade arbeten förut och nu ser fasadrenovering som något nytt att testa. Detta känns förstås extra kul. Som någon som arbetat med fasadrenovering i över 10 års tid kan jag verkligen rekommendera det. Jag har visserligen inte testat särskilt många andra typer av jobb. Det talar väl sitt tydliga språk, visserligen. Jag känner ju mig nöjd i den position jag är i. Nöjd med fasadrenovering. Under några veckor har jag presenterat frågor och svar som ni ställt till mig. Så tänkte jag även göra idag, och säkerligen i fortsättningen också. Hur länge har du jobbat med fasadrenovering? Jag har arbetat med fasadrenovering sedan 2010. Närmare bestämt juni det året. Trivs du bra med att utföra fasadrenovering? Det korta svaret är: Ja, jättebra. Jag gillar många delar av jobbet. Känner att jag får göra skillnad, att jag får jobba i ett bra team. Jag gillar också att arbeta med kroppen, och det får man ju såklart verkligen göra. Blir det kallt? Denna fråga fick jag faktiskt från en väns barn, och jag kände mig tvungen att ta med den. Bra fråga, Felicia! Det blir faktiskt ganska kallt ibland. Särskilt när vi jobbar med fasadrenovering under tidig vår. Då kan det blåsa och vara ganska kallt ibland, så det gäller att klä sig varmt för att inte frysa. Vi hörs snart igen!